44. När han inte förstår

Vad fasen ska jag göra? Jag orkar inte ha det såhär. Jag vill inte ha det såhär. De där jävla tjejerna... Som hela tiden får mig att tänka på hans så kallade ex. Och därmed gör mig till en äcklig, ful, tjock och fruktansvärt osexig människa som bara hatar mig själv för hur jag är och ser ut. Jag blir äcklad och spyfärdig...

Varför är han med mig? Jag som är både blek och tjock? Och silikon har jag inget alls. Inte någonstans. Varför kollar han på sådana tjejer? Berättar historier om att han varit ihop med sådana och vad han gjort med dem? Är det så fel med vanliga tjejer? Är det så fel med mig? Önskar han att jag var sådan? Eller ville han ha en sådan tjej, men lyckades inte så därför nöjer han sig med mig? Är jag något andrahandsval? Det man tar när man inte får det man egentligen vill ha?

Kan jag ändra mig? Kan jag någonsin bli så perfekt som han vill ha mig? Kan jag någonsin duga? Eller kommer jag alltid må dåligt över mig själv ihop med honom? För resten av livet, om det nu är så länge jag väljer att vara med honom?

Han säger aldrig saker till mig som rör mitt utseende. Det enda var en gång då han sa att ibland när jag sminkade mig kunde jag bli riktigt söt. IBLAND? NÄR JAG ÄR SMINKAD? Jaha... Tack för den... Vilken boost för självförtroendet...

Jag går sönder bit för bit och min självkänsla har aldrig varit så dålig som efter jag träffade honom. Visst mådde jag dåligt innan, men inte för sådant här. Det är psykisk masochism att stanna. Jag vet det. Och ändå gör jag det. Eller? Jag vet inte vad jag borde göra...

43. Ensammast av dem alla

Ensammast av dem alla. Sitter själv en fredagskväll. Hade bestämt att vi skulle gå och bowla, men så kommer han hem från jobbet och gnäller på mig för att jag inte städat när jag varit hemma hela dagen. Ska jag springa runt och plocka under tiden jag pratar med kunder och knappar in nummer, bokar datum och bläddrar i papper. Fan vad trött jag blir...

Så hade han lovat att hjälpa mig vaxa under armarna, men suckar bara som vanligt när jag ber honom. Blir så ledsen. Så nu har jag gråtit i snart två timmar. Helvetes jävla fredag!

Vill gå ut. Bli tokfull, ragga upp någon och inte komma hem ikväll.

42. Är det slut?

Dagen efter lögnernas slut? Kan det vara så? Är de slut nu? Är det slut på allt konstigt som inte jag fått ihop i min hjärna?

Mailade henne, men har ännu inte fått svar.

Jag hoppas verkligen att han förstår allvaret i situationen. Han säger att han vill det här med mig och var fruktansvärt ledsen igår. Har aldrig sett honom sådan och vill aldrig göra det igen. Så jag hoppas verkligen att det är så att jag betyder tillräckligt mycket för honom för att han ska kunna hålla sig till sanningen.

Fortfarande vet jag inte om han berättat allt... Och om det han berättat var sant. Han har lovat så många gånger att han sagt sanningen, så nu känns det svårt att tro på honom. Att lita på det han säger. Så jag vet inte om det är så här nu heller...

Oavsett vilket så känns det som det här är en version man som flickvän hellre vill höra. Så jag antar att jag väljer att tro på det här, för min egen skull. För att annars krossas mitt hjärta totalt och då orkar jag inte mer. Det får vara slut nu. Får vara nog.

41. Nio månader med lögner

Jag trodde de var slut. Jag hoppades att de var över. Men inte då... Lögnerna hade tydligen bara börjat...

Efter nästan nio månader får jag reda på att han ljugit för mig sedan början. Att det är därför allt varit så kryptiskt och konstigt. Att det är därför jag inte fått ihop det. Kanske äntligen fått höra något som börjar likna sanningen. Jag vet inte, för jag vet ju inte om jag kan tro på honom nu heller - inte när han ljugit för mig så många gånger innan när vi pratat om det.

Så vad händer nu? Kommer jag någonsin kunna förlåt? Våga lita igen? Tro på det han säger? Hur vet jag att han talar sanning nu. Är det värt det? Vill jag det här?

Hela min värld är ur balans. Jag har inte kunnat sova inatt. Vaknat och snurrat runt, skrikit i sömnen utan att det kommer något ljud. Och ångesten. Ångesten som finns där inom mig. Värken i magen och illamåendet som tränger upp. Tårarna som rinner. För min skull. För min egen skull. Jag tycker faktiskt synd om mig själv. För det här känns för jävligt. Så här ska det inte vara. Så här ville jag inte ha det. Han är någon annan än den jag trodde... Är det värt det? Går det ändå? Vill jag ändå? Jag vet inte.

Jag vet ingenting.

Ingenting...

För allt är bara lögner och falskspel och jag förstår inte varför. Varför? Vill han vara någon annan? Ha ett annat liv? Vad handlar det om? Jag försöker vara klok och se bakom hans lögner och svek. Vad var meningen? Trodde han att jag skulle tycka det var bättre? Att han skulle framstå som bättre? Är det vad han sagt till sina kompisar för att imponera på dem? Jag förstår inte... Och det gör ont. Helt sjukt ont...

Vad händer nu?

40. Bilinköp

Det är helt galet vad tiden går. Livet känns bra och allt flyter. På tisdag åker N och jag med min familj på semester i två veckor. Ska bli så underbart härligt med sol, bad och någon som bäddar sängen åt en varje dag. All inclusive på hotellet och det är man ju inte direkt bortskämd med.

I över en månad har vi farit runt hela Göteborg och provkört bilar. Jag behöver en bil i jobbet och så tänkte vi att det kan ju vara bra att kunna åka på semester, hälsa på familj och vänner eller bara en sådan grej som att åka och storhandla istället för att alltid handla på dyra Hemköp här på gatan. Så slutligen bestämde vi oss och i måndags beställde vi en ny Kia Cee'd i deras nya blåa färg. Det blir en miljöbil, så vi kommer kunna få gratis boendeparkering och den kommer vara klar så vi kan få den om cirka tre veckor. Det blir helt perfekt eftersom jag då kan jobba massor direkt efter semestern.

Det verkar visst som man kommer bli arbetsnarkoman... Men det är så himla roligt och jag trivs så bra med alla människor jag träffar, så det får bli så fram tills dess ungarna kommer och tar tid från jobbet.

Nej, jag är inte gravid än och det tar väl ett tag till innan det blir aktuellt. Inte så att vi inte pratar om det, för det gör vi, men någon måtta får det väl vara på alla snabba beslut. Två veckor efter att vi träffades flyttade vi ju ihop och nu - drygt ett halvår senare - har vi köpt en sprillans ny bil på sex års avbetalning. Det betyder väl ändå att man på något sätt tänker att man ska leva ihop ett bra tag till. Och det känns helt bra.

39. Mardrömmar och lögner

05.17. Jag stirrar panikslaget på mobiltelefonen som ligger på nattygsbordet. Jag andas häftigt och stötvis. Ångesten sitter långt upp i halsen och paniken närmar sig. Illamåendet på sin plats, såklart. Så kommer de. Tårarna. De går inte hålla tillbaka. Han tittar yrvaket på mig, frågande. "Jag drömde" förklarar jag. Han mumlar till svar "Jag förstod det" och så lägger han armen om mig och drar mig till sig. Men jag vet inte om jag vill det just då. Jo, det klart jag vill, alltid vill jag att han ska hålla om mig, att han ska älska mig. Men det var om honom jag drömde och drömmen är fortfarande för nära. 

Vi höll på att greja i en lägenhet - eller rättare sagt - jag höll på att samla ihop tvätt som låg utspridd överallt och var irriterad över att han inte lade sin smutstvätt i tvättkorgen. Så hittade jag någonting, vad det nu var, som gjorde att jag förstod att det inte var så länge sedan han haft en förhållande senast. Och sedan var det fler och fler saker som tydde på andra tjejer och även om det varit före mig, så blev jag frustrerad, eftersom han inte sagt alls det här när vi pratat om det flera andra tillfällen. Hur som helst så gick jag ut i köket, där han satt och bläddrade i någon tidning. I min irritation härjade jag runt där, bland hans smutsiga skjortor och badlakan, och morrade åt honom. Jag frågade honom hur många han haft sex med. Lite urskuldande såg han upp på mig från vad-det-nu-var-han-bläddrade-i och svarade "Lite över trehundra". Jag fick panik och kände hur strupen snördes åt. Illamåendet sköljde över mig och jag tänkte springa in på toaletten och kräkas. Istället tog jag första bästa hög med tvätt och kastade om kring mig. "Fy fan, för dig!" Han hade ljugit för mig om alldeles för mycket saker...

05.42. Har fortfarande den där panikkänslan i kroppen. Jag hör honom vrida sig i sängen. Bestämmer mig för att inte sitta här mer, utan kryper ner hos honom istället. Han ska ändå snart gå upp...

38. Lägenhetsuthyrning

I måndags kväll var en klasskompis hemma hos N och kikade på hans lägenhet för att eventuellt kunna få hyra den i andra hand. När vi pratade då sa hon att det berodde på hur snabbt hon kunde bli av med sin lägenhet i så fall och att hon absolut var intresserad utav den. Igår ringde hon och berättade att hon pratat med sin hyresvärd och det var absolut inga problem att få den uthyrd till någon annan. Därför ska vi ses hemma hos N ikväll och gå igenom vilka möbler och andra saker hon vill ha kvar i lägenheten, så vi kan ta upp resten och ställa det på vinden istället. En hel del av hans saker har vi ju redan flyttat hem till mig och nu är det väl egentligen bara soffan kvar - hur vi nu ska få plats med den i mitt lilla vardagsrum... Men det ger väl sig. 

Jag börjar fundera på om jag verkligen vet vad det är jag ger mig in på. Imorse, när jag stod i duschen, tänkte jag över mitt liv och undrade vad jag egentligen lyckats uppnå. Jag har inte varit ute och rest jorden runt. Jag har inte varit ute och legat runt med halva Göteborg. Jag har inte knarkat ner mig på någon skum fest. Vad har jag gjort egentligen? Jag bodde i Borås ett tag efter studenten, jobbade i två år där. Sedan flyttade jag och exet närmre stan och han började plugga. Jag pluggade också ett tag, men hoppade av efter en och en halv termin och vikarierade på dagis istället. Det gjorde jag nästan ett år, innan jag började jobba på ett annat ställe ett halvår. Därefter började jag plugga på högskolan och har nu läst fyra av mina sju terminer. Så vad sjutton har jag egentligen lyckats prestera? Jo, jag vet hur det är att jobba, jag vet hur det är att vara sambo, jag vet hur det är att vara den som tar ansvar för allt och hur man sköter ett hem och betalar räkningar. Det kan ju vara bra för någon gång i framtiden... Eller tja, det är ju sådant jag gör hela tiden. Lagar mat, städar, tvättar, betalar räkningar. Sådant kul. 

Hur som helst så funderade jag vidare på vad jag hade velat göra annorlunda. Jag hade velat flytta utomlands. Bo i England ett år, eller i Californien - jag var ju där i nästan tre veckor i höstas och hade det helt fantastiskt! Bodde hemma hos min amerikanska kompis och hos en del av hennes kompisar när vi bilade runt i staten. Dit hade jag lätt kunnat flytta... Jag hade kunnat tänka mig jobba som au pair ett år - jo, jag vet att det är skitdåligt betalt och tufft slitgöra, men det hade kanske varit kul? Jag hade velat resa mer... Fast jag har nog rest en del ändå. Brukar åka till min kompis i England en gång om året och på minst en solsemester och två skidresor. Jag kanske har haft det rätt så bra ändå? Och det går ju ändå inte ändra på det som har varit... Jag åker till Grekland en vecka i sommar och till Tunisien två veckor i höst. Vi ska ut och segla, åka ner till mina föräldrars husvagn i Skåne och njuta av den svenska sommaren.

Jag antar att det bara är mycket med allt just nu. Har inämningar i skolan hela tiden den här kursen och det är tufft. De dagar jag inte är i skolan själv vikarierar jag på skola och fritids. Sedan är det klart att allt med N påvekrar också. Det är ändå en ny människa i mitt liv, som inte fanns där för två månader sedan. Man håller fortfarande på att lära känna varandra och jag känner inte riktigt att jag har det utrymme nu, som jag hade med mitt ex. Samtidigt var det ju det som var problemet med oss - att vi bodde ihop och att jag var så fruktansvärt ensam i vårt förhållande. Nu har man ju en kille som faktiskt vill träffa en och som vill komma hem, så man kanske bara ska vara nöjd med det. Och jag har dessutom ansträngt mig för att träffa mina vänner mer än vad jag någonsin gjort. Det känns skönt att ha dem. Att kunna få träffa dem och ventilera tankar och funderingar om livet och relationer. Och jag vet att de är glada för mig och de gillar N - till skillnad från att det faktiskt var få av dem som gillade exet. Så det är skönt, antar jag. Och trots allt blir jag ju glad av att träffa N och att vara med honom. Jag mår bra då. Det är väl bara det att man känner att det börjar smyga sig på, det där med vardagen... Någon måste diska, någon måste städa.... Och det blir rörigt hemma och vi ska leva ihop på 46 kvadrat och det är svårt att vara ifred då. Men jag vill inte ha det annorlunda. Inte alls. För han är underbar och jag är kär.