39. Mardrömmar och lögner

05.17. Jag stirrar panikslaget på mobiltelefonen som ligger på nattygsbordet. Jag andas häftigt och stötvis. Ångesten sitter långt upp i halsen och paniken närmar sig. Illamåendet på sin plats, såklart. Så kommer de. Tårarna. De går inte hålla tillbaka. Han tittar yrvaket på mig, frågande. "Jag drömde" förklarar jag. Han mumlar till svar "Jag förstod det" och så lägger han armen om mig och drar mig till sig. Men jag vet inte om jag vill det just då. Jo, det klart jag vill, alltid vill jag att han ska hålla om mig, att han ska älska mig. Men det var om honom jag drömde och drömmen är fortfarande för nära. 

Vi höll på att greja i en lägenhet - eller rättare sagt - jag höll på att samla ihop tvätt som låg utspridd överallt och var irriterad över att han inte lade sin smutstvätt i tvättkorgen. Så hittade jag någonting, vad det nu var, som gjorde att jag förstod att det inte var så länge sedan han haft en förhållande senast. Och sedan var det fler och fler saker som tydde på andra tjejer och även om det varit före mig, så blev jag frustrerad, eftersom han inte sagt alls det här när vi pratat om det flera andra tillfällen. Hur som helst så gick jag ut i köket, där han satt och bläddrade i någon tidning. I min irritation härjade jag runt där, bland hans smutsiga skjortor och badlakan, och morrade åt honom. Jag frågade honom hur många han haft sex med. Lite urskuldande såg han upp på mig från vad-det-nu-var-han-bläddrade-i och svarade "Lite över trehundra". Jag fick panik och kände hur strupen snördes åt. Illamåendet sköljde över mig och jag tänkte springa in på toaletten och kräkas. Istället tog jag första bästa hög med tvätt och kastade om kring mig. "Fy fan, för dig!" Han hade ljugit för mig om alldeles för mycket saker...

05.42. Har fortfarande den där panikkänslan i kroppen. Jag hör honom vrida sig i sängen. Bestämmer mig för att inte sitta här mer, utan kryper ner hos honom istället. Han ska ändå snart gå upp...