33. Ytterligare en dag i livet

Idag är det bättre. Det känns bättre. Jag orkar inte vara ledsen på honom mer. Jag vet att jag behöver jobba på min egen självkänsla med. Vi var på fest igår, hos en kompis till honom. Det var en hel del folk där. Vi stog ute på balkongen och pratade ett tag - bara han och jag. På bussen till festen hade jag varit sur och ledsen, forfarande över de där bilderna och inte velat prata med honom. Jag var nog inte så snäll.

Hur som helst så kände jag att jag ville be om ursäkt över hur jag ändå betett mig, men också förklara för honom att jag inte kunnat släppa det där. Han lyssnade och förklarade att han tagit bort bilderna, att han inte alls ville göra mig illa på något sätt, att det bara blivit fel, hur mycket han tycker om mig, bad mig lita på honom, att det bara var mig han ville vara med. Och så vidare. Det kändes bättre. Och jag tycker ju så mycket om honom. Men så vill man inte vara en svartsjuk bitch, men någonstans finns det gränser. 

Jag är kär, men ändå rädd att bli ensam. Det är min största rädsla i livet. Ensamheten. Att inte ha någon. Att inte vara viktig för någon. 

Men nu får det vara bra. Han har bett om ursäkt, flera gånger om, lovat att det bara är mig han vill ha, mig han vill vara med, tagit bort dem ur mobilen, bett mig lita på honom. Och vem är jag då att inte ge det en chans? Att inte våga försöka lita på honom? Det är ju honom jag vill ha, honom jag vill vara med. Och det känns bara bättre och bättre.