14. En jobbig kväll

Igår kväll var allt så jobbigt. Jag hörde honom prata i telefon med någon och jag förstod att det var någon tjej. Han lät så gullig och trevlig mot henne - sådär som han gjorde mot mig förr. Och jag förstod på deras samtal att hon ville träffa honom. När jag kom in i sovrummet, i slutet av samtalet, som jag varit hemsk nog att stå och lyssna på utanför dörren i flera minuter och därmed tortera mig själv, så tog det slut ganska snabbt och jag frågade vem han hade pratat med. Han svarade namnet på en av sina killkompisar. "Varför pratar du om honom med honom då?" "Nej, men jag pratade med några andra också."

Det som gjorde ondast är egentligen inte att han tydligen träffar andra tjejer - jag har ju dejtat några killar. Det som gör ondast är att få en lögn slängd rätt upp i ansiktet. Det sviker, kränker och gör mig så sjukt besviken och ledsen.

Han märkte på mig att det var något. Så jag frågade igen vem han pratat med. "Vad heter hon?" Han såg ställd ut och svarade sedan att jag inte hade med det att göra. Kanske inte, men jag ville ju veta om det var någon jag visste vem det var. Om de var någon av dem han umgåtts med tidigare. Om det var något nytt det här, eller om det pågått under tiden vi varit ihop med. En halshuggning av självkänslan. Han sa att det inte var någon jag kände och att han aldrig någonsin varit otrogen på något sätt under våra år tillsammans. Men hur vet jag om det är sant då? När han ljuger om en grej kan han väl ljuga om annat?

Hela grejen är så sjuk. Jag vill inte ha honom. Men jag vill inte att någon annan ska få honom heller... Varför är man sådan? Någonstans inom mig tänker jag att han borde ruttna i helvetet alldeles ensam. Jag undrar vem han är, den här galningen med en helt annan personlighet än den jag var van vid. När kom förändringen? Och varför kan han fortfarande vara trevlig mot andra när han är en sådan överlägsen bitch mot mig och tar varje tillfälle i akt att trycka ner mig? Jag sa det till honom, att jag blir så jäkla ledsen över hur han behandlar mig. Hur han säger saker, vilken attityd han har. Han sa att det är hans sätt att tackla jobbiga situationer. Men är det rätt att det går ut över mig? Att jag ska gå runt och må dåligt och vara ledsen? Tydligen spelade det ingen roll för honom. Tack för den!

Så jag lade mig och grät en stund. Hela situationen är så löjlig egentligen. Det vet jag ju. Men det handlade om att min redan låga självkänsla - som han varit fantastisk på att bryta ner det senaste - fick sig ytterligar en rejäl törn och jag orkade bara inte mer.

Fick sms från J sedan. Han hade kommit hem från jobbet. Det muntrade upp lite att höra något från honom. Har inte pratat med honom direkt om varför jag flyttar. Han vet att jag haft lägenheten med mitt ex och har bytt bort den, men jag tror inte J vet att han fortfarande bor där. Har fått för mig att det är lika bra att inte ta det nu, får se hur det hela blir först. Vi har ju trots allt bara träffats två gånger och sedan är det ju via telefonen vi hållt kontakt mest - pratandes och messandes. Han önskade mig en underbar alla hjärtans dag och tyckte det var synd att vi inte skulle hinna ses - jag har några vänner som kommer över och hjälper mig att packa och han jobbar från i eftermiddag till ganska sent. Så skrev han att han tänkte på mig och fick massor med sms-kramar. Då mådde jag bättre. Skrev till honom att han är gullig och gör mig glad.